Tal utanför Stadshuset i Malmö den 21 september 2015
Det vi står inför nu är inget nytt för oss som medverkar i Asylgruppen. Varje dag varje vecka varje år anländer människor till malmö och Sverige för att söka skydd och en plats att få chansen att leva sina liv. Många av dem tvingas återvända till det de flydde från. Andra tvingas leva utan de rättigheter som ett personnummer ger, för att de inte kan återvända, oavsett vad systemet beslutar.
Detta är inget nytt. Vi vet detta sedan länge. De senaste veckorna ser vi dock något som vi inte ser så ofta i vårt dagliga arbete. Plötsligt är vi många många fler som vill hjälpa till, som tycker att något är fel, och som vill dela den trygga plats vi råkat födas på.
Att låta människor söka asyl är ingen välgörenhet. Att söka asyl är en mänsklig rättighet. Nu säger vi självklarheter, men samtidigt agerar västvärlden som om att vi nu alla gör en exceptionell välgärning. Vi undrar: vilka är vi att säga välkommen när människor egentligen bara åtnjuter sina mänskliga rättigheter?
Vi frågar oss: Varför ska man ens behöva söka asyl? Vad är det för en värld där vissa människor bestämmer över andra människors rätt att söka en bättre tillvaro? Vad är det för en värld där vi i väst anser oss kunna välkomna andra människor bara för att vi har bestämt oss för att dra sträck på en karta. Vad är det för en värld där vi anser att vi har större rätt till att leva ett liv i trygghet än andra?
Vad betyder det? Vad betyder det att kunna välkomna någon? Det betyder att vi anser oss ha en självklar rätt till något, som vi kan släppa in någon annan i. Det betyder att vi har en bild av att äga något, som vi kan dela med oss av. Men vad är det som säger att du inte har lika stor rätt till den här delen av världen om du är född i Kabul?
Och vad betyder det att hjälpa till? Kan vi prata om det? Vi i asylgruppen är smärtsamt medvetna om att det ofta betyder att plåstra om skador orsakade av våra makthavare. Att städa upp skiten efter ett system där värdet av mänskliga rättigheter sällan står över ekonomiska intressen. Att hjälpa till är ibland att upprätthålla ett system. Att hjälpa till är ibland att göra något som får en själv att känna sig bra en stund.
Asylrättsrörelsen och No Border-rörelsen har länge kämpat för att det skeva systemet med Dublinregler, Frontex och transportörsansvar ska uppmärksammas. Nu talar vi äntligen om det. Och nu måste det ske en förändring.
Så om vi menar allvar med att vi tycker att människor har rätt att söka skydd och söka sig till ett bättre liv, måste vi göra upp med det system som stänger människor ute. Vi måste synliggöra och erkänna glappet mellan de vackra orden om mänskliga rättigheter och de ekonomiska intressena som faktiskt styr vår värld. Och vi måste låta de ekonomiska intressena bli det som begravs i glappet istället för människor.
I den stund som nu råder vädjar vi inte bara om era pengar, er hjälp och ert välkomnande, utan vi vädjar om att detta är början till en fördjupad reflektion och ett aktivt formande av den värld vi skulle vilja leva i. Och en ordentlig uppgörelse med det system som råder. Det är den hjälp vi verkligen är skyldiga alla de som kommer hit för att söka ett värdigt liv. Bland annat alla de vi de senaste veckorna välkomnat.
Med bakgrund av detta stället Asylgruppen, Allt Åt Alla och Support your local feminist idag följande krav:
- Kommunen ordnar boenden som motsvarar antalet nyanlända. Samt att flyktingar får uppehålla sig där utan krav på registrering.
- Hjälpen till flyktingar avkriminaliseras. Att med ideella krafter syfta till att bringa människor i säkerhet, att hjälpa en person genom Sverige, till eller över landsgränsen, ska inte vara ett brott.
- Dublinförordningen hävs.
- Sverige utfärdar humanitära visum.
